thaikalle

Kvinnorna i Burma är kända för att ha väldigt långt hår. Dom som vill tjäna en extra hacka kan om dom vill klippa av sig håret och sälja det för 800 thb sen blir det peruker och hår förlägning till oss västerlänningar. 800 thb för att vårda sitt hår i ett många år innan det blir så långt är ju inga stora pengar.

Tänk vilket jobb att ta hand om allt hår (det är skönt att vara flintskalle).

Marlee målar sig i ansiktet precis som dom Burmesiska kvinnorna.

Burmesisk husmanskost.

Marlee har en förmåga och personlighet som gör att hon får vänner vart hon än befinner sig.

Burma är ett vackert och bördigt land.

på hem resan möter kompisen Marlee.
Al photos on this blog copyright Thaikalle

Templet är byggt i rent guld som Burmeserna har stulit från Thailand (enligt thailändarna)Templet är 98 meter högt och är ett av världens absolut vackraste tempel.

Högst upp i toppen finns en jätte diamant på 72 carat, tusentals rubiner och ädelstenar smyckar toppen.

Tempel området är en dröm för alla buddister att få besöka. Det går även bra för vilken turist som helst att flyga från Bangkok till Yangon och titta på templet något som jag kan rekomendera verkligen sevärt.

Mäktigt

Tempel området

Al photo on this blog copyright Thaikalle

Marlee har kommit till Miyak här bor hon i ett tempel fullt med nunnor. I templen får hon alltid tak över huvudet och mat.

Blommor träs på snören

Så här ser blommorna ut när dom är färdiga.

Inrikes flyg från Miyak till Yangon huvudstaden. Under regnperioden går det inte att ta sig fram på vägarna.

Fantastiskt vacker trädpyton en av dom vackraste ormarna som finns.

Så här ser en vanlig lunch ut stekt ris med ägg, kyckling, fläsk samt en soppa med dryck går kalaset loss på ca 2-3 kronor.

En Burmesisk toalett och den här är ganska fin ska man veta.

Ett besök på ett sjukhus, här samspråkar några kvinnor.

Munkarna i templet där Marlee bor när hon är i Yangon.

Här en nunna som hjälper till i Yangon
Al photos on this blog copyright Thaikalle

Så här ser vägarna ut inne i Burma man får vara glad att det finns vägar över huvudtaget. Marlee har hyrt Mc taxi och det gäller att taxi killarna är armstarka för att kunna ta sig fram. Efter 150 km så var Marlee mörbultad i hela kroppen.

Första byn som Marlee passerar.

Huset i bakgrunden, här bor det släktingar till Marlee och dom kan få sig en välförtjänt vilo och vatten paus.

Marlees kompis har följt med så här långt men återvänder och Marlee åker vidare på egen hand.

Men först äter dom lunch tillsammans.

Både män och kvinnor bär kjol i Burma

På marknaden hittar Marlee dom här djuren som påminner om räkor . Jag har aldrig sett dom i Thailand.

Frukter påminner om Kanom eller jack fruit.

Gurkor.

Vit sallad.

Tempel och Buddhor är lika vanligt som i Thailand. Här ser vi en Buddha som ligger och han har fått tak över sig.
Al photos on this blog copyright Thaikalle

Äntligen är Marlee på Thailändsk mark igen. Dock utan pass, det var ju inte så enkelt att få till ett pass. Passet ska i varje fall vara på gång men vi tar inget förgivet. Marlee kommer att återvända i höst och göra ett nytt försök. Marlee tog en hel del kort i Burma som jag lägger ut på bloggen.
Al photo on this blogg copyright Thaikalle

Marlee återvände till passkontoret och erbjöd dollar för att få sitt pass, helt plötsligt blev det andra tongångar och nu ska hon kunna få sitt pass. Bara ett problem det tar ett par månader innan passet är färdigt. Munken kommer att hämta ut passet när det är klart och Marlee kan återvända till Thailand. Senare i höst hämtar Marlee passet hos munken
Marlee hade planerat att återvända till Thailand i dag men när hon var på passkontoret så blev det strömavbrott i hela Burma och dom kunde inte slutföra med hennes uppgifter. På måndag måste hon tillbaka till passkontoret för att få alla papper klara. Som om inte allt strul var nog så har Marlee blivit sjuk hög feber och ont i halsen. Hon vill inte besöka någon klinik eller läkare. Rosen som jag skickade i förra inlägget kan hon inte se det går inte att gå ut på Thaikalles sida i Burma.
Stort tack till alla som har skickat lyckönskningar till Marlee i komentarer här men även alla fantastiska mail. Jag vet att det är väldigt många som bryr sig och är oroliga för Marlee. Hon hälsar att allt är okey med henne.
Al photo on this blog copyright Thaikalle

Darling do not give up. Be careful and stay close to the monk all the time. I see your heart and I'll give you power.
I love you
Al photo on this blog copyright Thaikalle

Nu har jag fått telefonkontakt med Marlee. När jag pratar med Marlee så brister det för henne hon är förtvivlad otröstlig. Marlee som har varit på pass myndigheten har fått ett chock besked du får inte förnya ditt pass. Motiveringen du behöver inget pass.
Hon är vilsen och ensam och det tar två dagar innan hon får kontakt med mig och kan lämna det tråkiga beskedet.

Livet är inte rättvist och Marlee har haft ett hårt liv med många motgångar. Hon misströstar och förstår inte varför allt måste vara svårt och omöjligt här i världen. Det är svårt att trösta Marlee så här på distans.

Det var ett tungt besked för oss. Jag vill inte ge upp utan säger till Marlee att allt går att lösa vi måste bara prata det enda språk som dom förstår DOLLAR. Innan Marlee åkte iväg till Burma så sydde vi in dollar i hennes kläder. Sprätta upp kläderna och ta med alla pengar gå tillbaka till kontoret ta munken med dig.

Vi hoppas att den nya planen ska fungera jag vill inte tänka på hur Marlee ska känna sig om hon får ytterligare ett negativt svar.
När Marlee ringer till mig från Burma så kostar det 5 dolllar i minuten. Det finns internet cafeer men vissa IT sidor finns inte eller är censurerade hotmail finns inte i Burma. Vi är även försiktiga  med vad vi skriver i mail tillvarandra

Al photo on this blogg copyright Thaikalle

Marlee kom till första stora staden. Där sov hon i ett tempel ett par nätter. Det höll på att gå illa redan i starten med Mc taxin, dom blev stoppade av militären för att Marlee inte hade hjälm på sig lyckligtvis var dom här militärerna bara intresserade av pengar efter att ha betalat 1500thb i böter kunde dom åka vidare.

Munken hämtade Marlee i templet och dom tog sig vidare till hvudstaden. Munken har tagit Marlee till ett tempel här kan hon bo ganska tryggt. Jag har fått kontakt via mail med Marlee. Måndag skulle hon tillsammans med munken besöka myndigheten för att förnya passet. Det är inte många som har telefon och det är svårt att ha tel kontakt. Jag har visserligen fåt ett telnr till templet och lyckats komma fram en gång men då var inte Marlee i templet.

I dag har Marlee varit inne på mailen oturligt nog så var inte jag ute på nätet just då. Men Marlee fick kontakt med en vän till oss som bor i västerås kvinnan kontaktade mig via telefon och berättade att någonting har hänt vad vet vi inte men Marlee var mycket angelägen om att få kontakt med mig.
Al photos on this blogg copyright Thaikalle

Så här glad är vi vana att se Marlee hon är liten men har ett väldigt stort hjärta hon hjälper allt och alla som kommer i hennes väg.
Nu har hon bestämt sig för att ge sig ut på ett äventyr. Vi har haft många, långa diskussioner om detta äventyr men hon har en stark vilja och det går inte att rubba henne på den här punkten. Det blir ett äventyr där hon ska hjälpa sig själv.
(Titta på tv4 nu på söndag Rambo 4 i vinjetten på filmen kan du se hur den Burmesiska militären behandlar Karenfolket halshuggning och läm lästning av kvinnor och barn är vardagsmat).

Äventyret började för drygt 20 år sedan Marlee var då sju år. Inne i Burma slog militären till och försökte utplåna och driva över Karenfolket till Thailand. Tusentals människor fick fly och många lever som flyktingar i Thailand. Varför gör militären detta mot Karenfolket?
Jo Karenfolket har en gerilla som har krigat mot Burmesisk militär i 55 år. För att komma åt gerillan så ger sig militären på civilbefolkningen för att krossa folkets stöd till gerillan.
Militär regimen bränner byar, torterar, våldtar och mördar Karenfolket.

Marlees familj flydde till Thailand. Karenfolket är billig och bra arbetskraft inga thaiare orkar jobba lika hårt och lika mycket som en Karen givetvis blir dom utnyttjade eftersom dom är fattiga och inte har några rättigheter.
Marlees pappa jobbade på chili, ananas, och lime odlingar. Hans arbetsuppgift var att bespruta växterna mot skadedjur.
Marlees pappa och mamma har aldrig gått i skola och pappa kunde inte läsa på gift burkarna, skydds utrustning var det inte tal om då det står nya arbetare på tur hela tiden.
Efter en tid kommer sviterna efter giftet och pappa blir allt sjukare. Familjen tar hand om pappa som blir säng liggande några år innan han går bort.
Under sjukdoms tiden har familjen som inte har någon utbildning blivit lurade på allt dom äger och har. Folk har sålt dyra mediciner med garanti att pappa ska bli frisk.
Marlees mamma blir änka med fem barn endast 34 år, dom äger ingenting och dom får låna ett skjul som dom bor i men lever hela tiden med hotet att dom kan bli utkastade när som helst.

Skjulet
På pappas döds bädd svär Marlee att hon ska ta hand om och bygga ett hus med blått tak till mamma. Sorgen är förstås gigantisk för Marlee som är tolv år hon är äldst i syskonskaran och har tagit på sig rollen som familjens överhuvud. Mamma har inga pengar till skola för barnen. Marlee som är duktig i skolan och vill fortsätta sin skolgång.

besöker en munk och berättar situationen munken bekostar Marlees skola i tre år. Marlee skriver även ett brev till lärarna i skolan att hennes mamma är änka och att dom inte har några pengar. Marlee får jobba på eftermiddagar, helg och lov dagar hos lärarna. Jobbet består av att skura, städa, diska, tvätta, stryka det blir sena kvällar för att hon ska hinna med jobbet. Marlees skola ligger flera mil från familjens bostad så det blir inte så många hembesök under dom här åren. Tack vare att hon sliter och jobbar hårt så kan hon bekosta sina små syskons skola. 
Marlee skulle helst av allt vilja fortsätta att studera efter dom här tre åren men avslutar och börjar jobba för att syskonen ska kunna gå i skolan

Marlee har alltid haft en dröm att få resa runt i världen. Men hur ska det gå till? Hon är inte thailändare och har inget pass, i Thailand kan hon inte få något pass. För sex år sedan bestämde sig Marlee att försöka skaffa ett pass hur? Hon måste in i Burma och ansöka om ett pass. Det låter enkelt men om man är på flykt från en militärdiktatur så kan det bli problem. Sagt och gjort Marlee tog sig in Burma hon hade glömt bort det Burmesiska språket och blir kvar i huvudstaden i sex månader för att lära sig språket så att hon kan ansöka om pass. Hela tiden finns risken att bli tagen av militären kan du inte språket är risken stor att du kastas i fängelse.
Åter igen vänder sig Marlee till munkarna. Hon lär känna en munk som ger henne mat och husrum i ett tempel. När det så är dags att ansöka om passet måste hon ha sju personer som är med och garanterar hennes identitet. De sju personerna garanterar att de var med när Marlee föddes och att Marlee är Marlee.

Nu är ju detta en omöjlighet för det finns ju aldrig sju personer som är med när man föds. Marlee måste naturligtvis muta sju personer som garanterar hennes identitet. Allt handlar om pengar i Burma som är ett av världens fattigaste länder. Mutor till dessa sju personer består av pengar samt mat och husrum för alla under tiden som passet blir färdigt vilket tar ett par månader ingen i Burma gör någonting gratis.
Mot alla odds så har Marlee passet i sin hand och det är dags att ta sig tillbaka till Thailand. Familjen vet inte om Marlee lever eller vad som har hänt under dom här sex månaderna. Nu grinar oturen i ansiktet på Marlee militären är på krigsstigen och Marlee kan inte ta sig in i Thailand samma väg som hon kom utan hon tar sig söder ut och ska åka med en båt till Thailand läget är spänt och hon vågar inte ta med sig passet hon lämnar passet till munken som ska gömma passet i templet.

Marlee åker med båt över till Thailand liggande i en låda, hon får anstränga sig för att inte gripas av panik i den trånga och varma lådan. Äntligen står hon på Thailändsk mark. Men sex månader i Burma har tagit på krafterna och hon har varit sjuk i Malaria och varit nära att dö av feber. På darriga ben tolv kilo lättare än när hon tog sig över gränsen till Burma befinner hon sig 35 mil söder om hemmet. Hon har inga pengar till mat och buss.
Marlee jobbar som diskare på en restaurang och efter ett par veckor har hon pengar så att hon kan åka hem.

Sex år senare har Marlee uppfyllt löftet till pappa och byggt ett hus med blått tak till mamma. Men det här med passet har gnagt i huvudet på henne hela tiden. Efter oroligheterna i Burma 2008 när militären slog ihjäl 500 munkar så har vi varit osäkra på om Marlees munk lever.
Jag har varit i Burma flera gånger och försökt ringa munken utan att komma fram. Men så en dag för ca 1 månad sedan ringer munken till Marlee han befinner sig i Dansingkhon Thailand. Han har varit orolig för Marlee och han har inte vetat om hon överlevde båtfärden så han har tagit sig hela vägen till Dansingkhon för att ta reda på vad som har hänt henne. Vi sitter och pratar med munken och jag är övertygad om att han har passet med sig men nej.
Passet har gått ut och måste förnyas vilket ska vara en lättare process än att skaffa ett nytt men Marlee måste vara med.
Jag försöker komma med invändningar och protester. Men nu har dom redan dragit upp riktlinjerna och mina protester har inget värde längre.

Nu har Marlee gått över bergen, på andra sidan väntar en vän som har anlitat en mc taxi dom tre åker mc på dom dåliga vägarna ca 15 mil till nästa storstad. Här har munken ordnat så att en nunna ska ta hand om Marlee. Vännen som har följt med Marlee får inte åka längre för sina föräldrar utan återvänder hem.
Nu är Marlee ensam med nunnan och här får hon sova ut och äta sedan ska nunnan följa med Marlee till huvudstaden där väntar munken, Marlee kommer att bo i templet under tiden som passet förnyas. Just nu är det regn period i Burma och vägarna svämmas över och det är jätte svårt att ta sig fram och det är mycket svårt att komminucera via telefon.
Men om allt går som planerat så ska Marlee försöka kontakta mig via telefon eller mail om ca 1 vecka.

Al photos on this blog copyright Thaikalle